🏫 När skolplikten inte fungerar - vad gör vi då?

Några namn saknas vid namnuppropet..

Sverige har skolplikt - det är ingen som har missat den biten vill jag tro. Ändå har vi en del barn som lyser med sin frånvaro. Vissa av vem är fysiskt närvarande på skolan - men inte inne i klassrummet.

De som förbli hemma stöter vi på jämt i vårt arbete - vi har hört utsagorna från uppgivna vårdnadshavare som känner skuld, stress och skam. De behöver åka till jobbet på morgonen - men vad blir det av med barnet när de väl lämnar hemmet?

Många gånger stannar barnet kvar och försöka sysselsätta sig - men skrapar man på ytan så inser man hur mångfacetterat problemet är. De är lika lite "hemmasittare" som de barn som går till skolan är "skolsittare" - utan ofta handlar det om en känsla av ångest knuten till skolan, en diagnos som inte är fastställd, utsatthet eller tidigare skolmisslyckanden.

Oftast krävs det en enda god relation med någon vuxen för att få bollen i rullning - men när även denna saknas - då blir det svårt.

Forskningen är tydlig här: desto tidigare insatser sätt in desto större chans att man bryter isoleringen. Det kräver ofta ett tvärprofessionellt samarbete där bland annat öppenvården blir en viktig pusselbit.

Skolan kan säga att de behöver eleven på plats för att kunna hjälpa hen - men vi har märkt att det inte är tillräckligt alltid. Alla runt barnet behöver försöka ett förtroendekapital - och detta kan göras på många platser och sätt förutom skolan direkt.

Vi på Paideia Öppenvård fungerar som den bron - där vi bygger och förvaltar förtroendet med barnets tillåtelse för att sedan varsamt föra över det till andra vuxna så att barnet blir mer självgående och oberoende.

Det är ett komplext problem som kräver varje tillgänglig resurs i nätverket men alltid värt det när det väl vänder.

Jassim Ahmadi VD Paideia Öppenvård